Förord i boken

Hur mitt liv skulle kunna se ut om jag inte hade Jonathan hade aldrig slagit mig. Minns en gång när jag stod i badrummet och gjorde mig i ordning. Jonathan stod i bara kalsonger, lutade sin smala kropp mot dörrposten.
”Mamma, om du fick alla Audi TT-bilar som finns i hela världen, skulle du hellre vilja ha dem än mig då?”
”Nej, du är det bästa jag har. Finns inget jag hellre vill ha.”
”Men om du fick alla pengar i hela världen då?”
”Nej lilla gubben, jag älskar dig och även om jag fick allt som finns, vill jag bara ha dig.”
”Men om jag dör då? Vad gör du då?”
Jag avbröt mig själv mitt i rörelsen, kändes nästan som ett slag direkt i magen. Om Jonathan dog, bara tanken gjorde mig väldigt illa berörd och jag vände mig emot honom…
”Om du skulle dö, då dör jag också…”
”Okej”, svarade Jonathan och bytte genast tankarna till något viktigare, den radiostyrda bilens batteri var fulladdat och det var dags för en svängom i vardagsrummet.
Själv stod jag kvar i badrummet och kände mig bedrövligt illa till mods. ”Om Jonathan dör…”

Att förlora sitt barn är något av det värsta som kan drabba en förälder. När olyckan hade hänt inleddes en märklig, svår men så småningom hoppfull resa för mig och min omgivning.

Att skriva den här boken är ett sätt för mig att beskriva hur den har sett ut, vad som har hjälpt mig och hur jag ser på framtiden. Jag vill också förmedla hopp hos andra som drabbats och deras anhöriga. Många konstiga och ibland skrämmande tankar kan dyka upp och då är det skönt att känna att man inte är ensam, att det man tänker inte är osunt. Det är ett normalt sätt att reagera i en väldigt onormal situation.

Jag har träffat många människor och sökt olika sätt för att få hjälp att leva vidare, inte bara överleva…Och jag vill dela med mig av mina erfarenheter.

Till min hjälp har jag fått Jessicas energi och hennes förmåga att prata med människor för att sedan sätta deras tankar, känslor och erfarenheter på pränt.

Ulrika

Det har varit en omtumlande resa att försöka hjälpa Ulrika styra upp hennes berättelse om hur Jonathan dog, vägen tillbaka och träffa hennes livbojar , – de viktiga människorna runtom. Det har för mig blivit väldigt påtagligt hur skört livet är och att man faktiskt bara har sina nära och kära ”till låns”. Det är jobbigt att tänka så. Som mamma är det en vetskap jag helst skulle vara utan.

Ulrika berättar om en märklig, svår men samtidigt hoppfull väg . En väg tillbaka till en ”normal” tillvaro – eller vidare mot nya mål. En väg som leder till olika slags utmaningar och framsteg. Det är fascinerande att man kan resa sig upp när man har hållit sitt eget barns lilla livlösa hand i sin. Att sorgen på något märkligt sätt bäddas in och saknaden blir en del av vardagen. Det finns ett då, men också ett nu som är oerhört viktigt och ett sedan att sträva efter. En slags ”längtväntan” på något annat. På att livet inte bara ska fungera som en enda lång transportsträcka mot det sista andetaget.

Det räcker inte att andas. Men för att göra något mer än det när ens barn ryckts bort måste du ha någon att vara förtrogen med, gärna flera att känna tillit till. Människor som förstår att barnet fortfarande finns, människor som inte tiger. Som vågar nämna hans eller hennes namn. Som vågar skratta åt gamla minnen och låter den som inte finns, men ändå finns, ta plats.

Det finnas olika faser av sorgen, men den ser olika ut från person till person och ibland dyker faserna upp i grupp – utan förvarning. Det smäller till och kan göra förfärligt ont.

Saknaden finns och måste få göra det. Den ändrar sig, kan inte kontrolleras men måste få utrymme och vädras. Då är det viktigt att lyssna. Omgivningen behöver inte komma med en massa visdomsord, förnuftiga påståenden och ryggdunkningar. Att bara finnas räcker gott. Det här återkommer nästan alla som jag har pratat med till. Var där, finns där, lyssna. Det är lättare och känns skönare att gråta om man har någon att gråta med.

Jag hoppas att vår bok ska lyfta fram vikten av den närheten och omtanken. Att du som läser ska finna tröst, hopp och kärlek.
Vi vill visa att man med rätt stöd kan göra mer än överleva. Att man upptäcker att det faktiskt finns ett liv kvar att leva.

Jessica

Snabbfakta på innehållet i boken

Ulrika berättar sin historia, om hur livet vände på några sekunder och aldrig blev sig likt igen, när hennes son Jonathan omkom i en bilolycka för några år sedan. Läsaren får genom intervjuer möta människor som funnits vid hennes sida – såväl nära och kära som nya bekantskaper hon lärt känna genom tragedin. Hur de har hjälpt till, stöttat och agerat. Man får ta del av hur en mamma som förlorar sitt barn på olika sätt går vidare när det värsta har hänt.

Vår förhoppning är att boken ska ge en stunds eftertanke men också inge hopp för dem som drabbas av olika kriser. Boken är även ett stöd för anhöriga som vill veta hur och på vilket sätt de bäst kan hjälpa till.

Olyckor och tragedier händer hela tiden, men det är först när vi själva drabbas som vi ställs inför alla dessa tankar och funderingar. Den här boken hjälper till att avdramatisera döden och välkomnar en öppnare dialog kring sorg och sorgbearbetning.

Det finns ett stort behov av den här typen av böcker. ”Ett liv kvar att leva” är kanske inte en bok som hamnar på 10-i-topp-listan, men med rätt marknadsföring kan vi påvisa hur stort behovet av den är. Vi ser optimistiskt på försäljningspotentialen och kommer göra allt för att få den att sälja.