Författare: 
Ulrika Ager o Jessica Dahné
Vem läser denna bok?
Förord i boken
Kontakt
Reportage och artiklar
Foton
Kommentarer om boken
Här kan du beställa boken

Länkar att söka och läsa

När livet vänder. Hur går man vidare
när det värsta som kan hända
- har hänt? Frågar Anja Kontor
Startsida
 
 
Publ:090908
Ulrika Ager tänker på sin son Jonathan som den han var när han förolyckades, åtta år gammal: glad, underfundig och lyhörd.<br>- Jag tänker inte "Nu hade han varit 14 år, undrar hur han hade sett ut och vem han varit i dag". Det viktigaste är att minnas hur han var då. Det är ett sätt att hålla honom levande, fast han är död, säger Ulrika Ager.
FOTO:Pelle Johansson Ulrika Ager tänker på sin son Jonathan som den han var när han förolyckades, åtta år gammal: glad, underfundig och lyhörd.
- Jag tänker inte "Nu hade han varit 14 år, undrar hur han hade sett ut och vem han varit i dag". Det viktigaste är att minnas hur han var då. Det är ett sätt att hålla honom levande, fast han är död, säger Ulrika Ager.
 
Att bli vän med den värsta sorgen
För sex år sedan miste Ulrika Ager sitt enda barn i en trafikolycka, själv skadades hon allvarligt och ytterligare ett barn dog. Förlusten av sonen kändes länge övermäktig. Men inte nu längre. Sorgen har bara fått ett nytt ansikte.
När trafikolyckan inträffade hade det hunnit gå några dagar in på sommarlovet. Det var den 15 juni 2003 och åttaårige sonen Jonathan hade precis slutat första klass.
Ulrika Ager hade flyttat från Uppsala tillbaka till hemstaden Hjo några år tidigare efter skilsmässan från Jonathans pappa.
Den här helgen var hennes väninna, hennes två barn och bonusdotter, även de från Uppsala, på besök.
På söndagen bar det i väg till VM-finalen i enduro i Skövde, något som Jonathan länge sett fram emot.
Ulrika Ager satt vid ratten i sin stora jeep, väninnan bredvid. I baksätet i mitten fanns Jonathan och väninnans några år äldre son, väninnans döttrar satt längst ut.
När sällskapet kommit en bit på väg dök det plötsligt upp en stor grön bil från en mindre väg från vänster. Föraren skulle rakt fram och körde utan att titta sig för rakt över i korsningen. Ulrika Ager hade ingen chans att väja undan.
Kollisionen blev kraftig. Bilen lyfte en meter från marken, roterade runt i luften, studsade in i en vall och flög ytterligare en bit innan den hamnade i diket. Totalt 37 meter.

Jonathan och väninnans son dog i olyckan. Övriga i bilen skadades allvarligt.
- Hade jag kört 0,2 sekunder fortare eller saktare hade olyckan inte inträffat. Då hade vi klarat oss undan med blotta förskräckelsen. I början tänkte jag mycket på det. I dag har jag knuffat undan "varför" och "om". Det är frågor som jag aldrig får svar på, säger Ulrika Ager.
Ulrika Ager kommer bara vagt ihåg de första veckorna efter olyckan. Hon blev skadad i rygg och nacke och låg på sjukhus. Under den här tiden hann hon många gånger tänka "det här har inte hänt".
- Jag har inget minne av att jag gråter, jag befann mig som i en bubbla, allt kändes så overkligt, som i en mardröm. När jag kom hem från sjukhuset och till mina föräldrars hus i Hjo tänkte jag "jaha vad ska jag göra nu?", precis som om kroppen fortfarande var den effektiva ensamstående mamman som måste ta tag i något hela tiden.

Den första tiden fanns hennes familj, släktingar, vänner och bekanta omkring henne nästan dygnet runt.
- Det var en märklig känsla att se hur vänner till mig, till mina föräldrar och Jonathan kom på besök. De gjorde allt för att stötta mig. Jag bara satt där och tittade på alla som kramade om mig och gav mig blommor.
Så här i efterhand slås hon av hur modiga alla var, som vågade kliva in i sorgen och fråga hur hon mådde, som lyssnade och som bara fanns där.
- Att bo i en liten stad har sina för- och nackdelar. En av fördelarna var att brevbäraren snabbt förstod att jag numera befann mig på mina föräldrars adress så att jag fick min post hem till dem. Nackdelen, ju längre tiden gick, var att alla såg mig som "mamman som miste sitt barn", säger Ulrika Ager.

Först två månader efter olyckan fick hon vara helt ensam. Hon förflyttades till Mösseberg rehabcenter, där hon fick träffa en psykolog och fick hjälp att träna upp sin skadade rygg och nacke.
På Mösseberg rehabcenter fortsatte hon att ha nära kontakt med sjukhusprästen, som hon haft samtal med ända från början och som även ledde Jonathans begravning.
Psykologen gick hon till under fyra års tid, de första åren varje eller varannan vecka, mot slutet mer sporadiskt.
- I början ville jag ha antidepressiv medicin, men både psykologen och prästen sa att jag måste gå igenom alla stadier, även de jobbigaste perioderna. De sa att det inte gick att gena genom sorgen.

Direkt efter olyckan bestämde hon sig för att skaffa barn innan årsdagen av Jonathans död. Hon var singel men övervägde att åka till Danmark för att få fler barn genom insemination.
- Jag var besatt av tanken på få barn igen. I dag är jag glad att det aldrig blev så. Jag hade inte orkat med att ta ansvar för ett nytt liv mitt under sorgebearbetningen.
Ulrika Ager tycker att hon haft tur att ha så många stöttande goda vänner och en förstående arbetsgivare. Hennes stora nätverk har hjälpt henne i sorgebearbetningen och Febe, ett nätverk för föräldrar som förlorat ett barn.
- Mina föräldrar, min bror och hans familj har oavbrutet stått vid min sida, även om de också drabbats av en stor sorg. Min väninna, som också förlorade sitt barn, har jag en särskilt stark relation till. Vi behöver inte alltid prata om det som hänt, vi förstår varandra ändå och vi har stöttat varandra fullt ut.
Ulrika Ager tycker sig också ha blivit hjälpt av att i ett senare skede inte bli betraktad som ett offer som kräver särskild behandling. Med detta menar hon att hennes vänner också vågat prata om sina egna svårigheter, även om de verkat banala i jämförelse med Ulrikas.
- För mig var det ett sätt att få tillbaka en vardag, detta att till exempel höra en mamma klaga över sömnbrist eller bråkiga barn.

Ulrika Ager berättar att hon och Jonathan stod varandra nära. Efter flytten till Hjo hade hon fått ordning på ekonomin och hade stor hjälp av sina föräldrar.
- Jag var en harmonisk mamma som hade massor av tid för Jonathan. Det gjorde att vi pratade och var tillsammans väldigt mycket. Ett par veckor innan olyckan sa jag till Jonathan "Så bra som vi har det nu har vi aldrig haft det". I efterhand är jag glad att jag hann säga det.
Sedan ett år tillbaka bor Ulrika Ager i Uppsala igen. Hon jobbade tidigare som säljare och läser nu vidare till personalstrateg vid Sensus. Hon håller på att få ordning på sin nyinköpta lägenhet och siktar på att jobb efter utbildningen. Och hon håller fast vid sin dröm att bilda familj igen.
- Det var skönt att flytta tillbaka till Uppsala. I Hjo vet alla vem jag är, folk kommer fortfarande fram och kramar om mig. Här får jag en paus från sorgen och jag kan gå på stan utan att alla känner igen mig.

Att förlora sitt barn kommer man aldrig över. Däremot utvecklas sorgen och i dag kan Ulrika Ager tänka på annat och må bra utan att få dåligt samvete.
- Antingen kan jag välja att leva med en tung sorg som präglar mitt fortsatta liv. Eller så kan jag välja att göra något bra av det jag har kvar utan att känna skuld.
Hon säger att hon är varken arg eller bitter, trots att föraren i den andra bilen orsakat två barns död. Rättegången hölls knappt ett år efter olyckan. Då var Ulrika Ager övertygad om att mannen skulle få fängelse. Men straffet blev en chock för henne: två års villkorlig dom och böter.
- Jag kan fortfarande tänka destruktiva tankar men jag har lärt mig vad som hjälper i de stunderna och kan känna viss trygghet i det. Sorg är inte farlig om alla känslor får komma fram.
Ett sätt att bearbeta förlusten har varit att skriva en bok tillsammans med copywritern och journalisten Jessica Dahné om hur hon hanterat Jonathans död.
Boken heter Ett liv kvar att leva och är tänkt att inge hopp för alla som drabbas av svår sorg.
- Jag sökte hjälp och stöd bland annat genom att läsa om andra som drabbats av en liknande tragedi. Vad jag upplevde var att det fanns mycket skrivet av väldigt sorgsna och bittra människor. Men det var inte det jag ville läsa. Jag ville lära mig leva med en svår förlust.
Jonathan finns hos henne varje dag. Men hon låter inte saknaden och sorgen ta över. Hon har blivit vän med sin sorg och vet att hon kan leva med den. Av: Anna Hellberg anna.hellberg@unt.se
Läsarnas kommentarer
Starkt
Vilken fantastisk syn på livet - stark personlighet! Jag önskar att vi alla hade en smula av Ulricas styrka. Jag fann mer information via www.ettlivkvarattleva.se. Jag ser fram emot att läsa boken som helt säkert kommer att ge mig styrka. Tack på förhand.
Av: Jonas K
Jag har läst boken!
Det är den viktigaste boken jag läst i hela mitt liv, "Ett liv kvar att leva". Den är med säkerhet inte årets julklapp men det borde den vara, den lär inte heller hamna på top 10 listan fast den borde det. Men den här boken borde alla läsa, alla borde ha en i sin bokhylla.
Av: Micke
Håll sams är viktigtast av allt.
Flera medlemmar i vår familj var osams med varandra pga av de mest triviala ting. Många pratade inte med varandra på flera år.
Efter en trafikolycka försvann flera familjemedelemmar. De lämnade en oerhörd tomhet efter sig.
Nu står vi andra kvar här med en massa olösta barnsliga konflikter. Konflikter vi hade med de familjemedlemmar som försvann.
Så ta hand om varandra och låt inte egot styra!
Av: jämmer
 

Författare Ulrika Ager och Jessica Dahné  Kontakt  www.ettlivkvarattleva.se